Just nu sitter jag och läser artiklar och har nobelbanketten i bakgrunden. Det är liksom lite av en tradition att man titta på det "lite löst sådär" varje år :P. Alltid roligt att se vad folk har på sig och vad det bjuds på till middagen (speciellt efterrätten :P). 

 

Jag har funderat lite på det där med högtider och dagar att fira och sådär. Många tycker till exempel att alla hjärtans dag, morsdag och farsdag bara är till för att affärer ska få sälja. Jag tycker däremot att man ska ta tillfället i akt att få just fira lite sådana där dagar. De liksom förgyller ju vardagen lite tycker jag. Man kanske till och med ska komma upp med fler sådana dagar: kaffets dag, köttbullens dag, eller varför inte bara "ta det lugnt-dagen"? Hur som så gillar jag dessa små lite extra speciella dagar.

 

Många firar ju också denna dag, Nobeldagen, med en middag hemma med vänner. Det tycker inte jag är sån dum idé egentligen. En rolig och trevlig grej och klart att man ska fira vetenskapen lite extra en dag som denna! Kanske en tradition man ska införa själv? Fast under lite mer bekväma former utan obekväma skor och klänningar såklart...

 

Jag skrev ju tidigare att detta skulle bli ett inlägg passande kategorin "i Sannas huvud". Så idag när jag stod i duschen (och som oftast när jag står i duschen) så flödade tankarna. Man skulle kunna likställa det med att en dusch för mig fungerar nästan som en "meditation" haha :P. Detta är några tankar som slog mig under dagens 17min:s dusch:

 

• Varför stressar folk så mycket i onödan i vardagen? Man stressar t ex till bussen man tänkt ta först fast man vet att man troligen inte kommer hinna på den och måste ta nästa. Följden blir att man får stå och vänta i kylan till nästa buss och iaf ringa och tala om att man blir lite sen. Är inte det korkat egentligen? Bör man inte spara på adrenalinet och istället gå i lugn och ro till den buss man hinner med?
  
  
• Ett annat exempel på där man stressar i onödan är exempelvis när man sitter på ett tåg som blivit försenat. Man vill ju gärna hinna med den buss man tänkt sig och sen sitter man och nästan hoppar i stolen för man är så stressad över att troligen inte hinna med denna buss. Detta har jag själv varit med om ett otal gånger. Detta är ju en sak man själv inte kan påverka alls, så varför inte lägga den energi som går åt till stressen över detta till att istället försöka lösa problemet och hitta andra sätt att ta sig till slutdestinationen?
  
  
• Ibland överanalyserar man sin omgivning, speciellt när någon "bryter normen" lite grann. Exempelvis på bussen om man inte sätter sig där det finns plats utan att man istället står i bussen. Då kan man känna att folk tittar runt och undrar om det är nått fel med platsen brevid dem (speciellt om man står fler än två hållplatser). Detta har jag känt några gånger att folk undrar varför jag står och inte sitter. Oftast är det då för att jag tycker nya passagerare ska få sitta eftersom jag inte ska åka någon lång bit utan snart hoppa av